Tove Jansson: Arbeta och älska (2014)

av Tuula Karjalainen
översatt från finskan av Hanna Lahdenperä

Läst 23 juni - 11 augusti

Kaosutmaning #30 - Läs en lånad bok. 

Tove, denna fantastiska människa. Vilket liv, vilken konst. I den här biografin som utkom lagom till Toves hundraårsjubileeum berättas det med värme och stor kunskap om Toves liv, hennes konstnärskap (i all bemärkelse), om hur det var att vara ung under kriget, om relationen till hennes föräldrar, om kärlekarna och sorgerna. Och om Mumintrollen, såklart.

Jag har ofta svårt för biografier då jag helst vill läsa skönlitterärt. Memoarer är lite enklare för de kan ofta skrivas i skönlitterär form (Bersprängardottern som exploderade till exempel), och så finns det ju fiktiga biografier också (Blonde, Drömfakulteten). Den här biografin är dock väldigt illustrerande, informativ och upplysande, vilket gör läsande till en glädjande upplevelse. Mot slutet blev jag dock lite otålig då jag snabbt ville börja läsa hennes Muminböcker... och för att skriva själv. Inget som är så inspirerande som en annan passionerad person, önskar jag besatt ens ett uns av Toves arbetarglädje och skrivarförmåga.

Mårran är, som namnet antyder, ett spöke som ser elakt ut och utsöndrar kyla, som inte tycker om någon och som ingen tycker om. Därför är hon den ensammaste av de ensamma, rädslan, ondskan och depressionen förkroppsligad och en av de mest motstridiga gestalterna i Mumindalen. [...] Mårran är ett hot mot livets fröjd och kärlek, det viktigaste budskapet i Trollkarlens hatt. [...] Dessutom symboliserar hon lagens hotande näve som lurpassar på småfolkets rubin, kärleken. 

4 av 5

Förresten! Har klarat av Kaosutmaningen 2014 - 21 av 40 punkter avklarade! Målet var att klara hälften. Yay!

Publicerad 11.08.2014 kl. 11:33

The Horse Boy (2009)

(bild från synergytvnetwork)

av Rupert Isaacson

Läst 23 juli - 8 augusti

Kaosutmaning #17 - Läs en bok som handlar om att resa.

För några år sedan såg jag dokumentären The Horse Boy (finns här!). Den var intressant, har själv jobbat på en skola för barn med autism ett tag och tycker det är en fascinerande diagnos. Jag säger diagnos och inte "funktionsskada" eller så för jag vet inte riktigt hur den ska klassas. Neurologisk störning? I alla fall så är dokumentären värd att se om man inte orkar läsa boken. Jag hittade boken i en hylla på hotellet vi bodde på i Zermatt, och började läsa den där. Sen fick jag ta den med mig hem. 

Boken, liksom dokumentären, handlar inte så mycket om autism som om en fars kamp för att hela sin son. Inte bota, hela. Rowan har sedan två-tre års ålder uppvisat många tecken på autism och får flera gånger om dagen våldsamma utbrott som tärde på föräldrarnas ork och relation. När han sedan visade sig ha en sällsynt kontakt till djur så tändes ett hopp. Och efter många diskussioner, bråk och kompromisser åkte familjen till Mongoliet på jakt efter denna helande naturens magi, och eventuella svar på "varför?", som inte bara innefattade västerländska diagnoser och medicinska termer.

Det är intressant att läsa om själva resan - miljöerna och naturen är vackert beskrivna och de inre konflikterna hos pappan (som är berättaren) är intressanta att läsa om. Men det finns också problematiska skildringar. Exotifiering av mongoler, främst mongoliska kvinnor till exempel. De beskrivs ofta som vackra "varelser", och han upprepar ofta hur "handsome" eller "beautiful" de är. Vita karaktärer beskrivs sällan desto mer ingående. Samtidigt är det sant det han skriver om hur västerlänningar ser på shamanism samtidigt som vi tror på egna gudar. Vem definierar vad som är rätt sorts tro?

Back at the camp, the sale of crafts laid out upon the turf was still going full swing, and Rowan - clean once more, and eschewing crowds as always - had wandered off a short distance to play with his toy animals on a piece of cleared ground high above the tent. I looked at him. Would anything ever really change?

3 av 5

Publicerad 09.08.2014 kl. 12:33

Kapitel sex

(bild från usrepresented)

Bara tre kapitel kvar då, hehe. Publicerar de två sista tillsammans. 

Madame X

- Kom, sa Robby och gick in i Anns garderob. Den här vägen slipper vi till rymden.
- Är det den ända vägen? frågade Jimmy.
- Nej, men det är den snabbaste så håll i mina händer, sa Robby. Ann och Jimmy trängde sig in i garderoben.

Så tog Jimmy tag i Loppas ena hand och Robbys andra och Ann också och så mumlade Robby något och plötsligt var det som om de svävade i luften.
- Hjäääälp, jag flyger, ropade barnen.
- Lu-gna er vi är snart i sjärn-tax-in, tröstade Loppa. 

Och mycket riktigt, snart satt alla i en röd, mycket lång bil som likt en vanlig bil körde igenom luften.
- Hälftigt! jublade Jimmy och såg ut genom ett runt fönster som var lika stort som tre av riktiga bilars fönster tillsammans!

Utsikten var fantastisk. Överallt såg man stjärnor i alla tänkbara färger och former, fyrkantiga, runda, blåvitrandiga, röda, gröna, små, stora, trekantiga och tillochmed såna som såg ut som djur, men det fanns bara lejon, oxar, fiskar och stenbockar, och det var ju förstår horoskopdjur. Det fanns också kräftor, skorpioner, jungfrur, vattumän, tvillingar och skyttar.

- Titta, ropade Ann, där är jorden!
Och där långt borta i fjärran fanns en liten, liten blågrön prick som blev mindre och mindr ju längre och längre stjärntaxin åkte och ju mera och mera sjärnor såg de.

Men snart fanns det bara mindre och mindre stjärnor och det blev till allra sist alldeles svart därute.
- Varför är här inga stjärnor? frågade Ann.
- Det be-ror på Ma-dame-X och hen-nes troll-for-mler. Om in-te ni stop-par hen-ne är snart he-la rym-den u-tan stjär-nor.
- Visst skall vi hjälpa er, men hur skall vi göra? frågade Ann och Jimmy nickade.
- Ja, vi har ju bara följt med men inte vet vi ju ens hur vi skall göra?
- Ni måste säga till henne att hon är jätte snäll och vacker för detta hatar hon att höra, svarade Robby.
- Men varför just vi? frågade Ann.
- Varför kan ni inte göra det? tillade Jimmy.
- För att det be-hövs en snäll män-ska med bra fan-ta-si.
- Hur slipper vi fram till henne? frågade Ann.
- Ni kommer till henne genast när ni sätter er fot på Merkurius, se, så heter vår planet, för att hennes tron står mitt på planeten. Ni måste redan i taxin ta upp paraplyet för genast när hon ser några främlingar skjuter hon blixtar ur sina ögon. 
- Tack för upplysningarna, jag tror jag kommer ihåg allt, sa Ann och ryste. Hoppas vi klarar oss.
- Titta, ropade Jimmy, nu är vi framme.

Stjärntaxin sänkte sig ner på en mycket besynnerlig planet. Den var alldeles kal, utan minsta lilla hus eller träd och färgen på planeten var grågul.
- Usch, så här ser äckligt ut, utbrast Ann och rynkade på näsan.
- Tag paraplyerna och öppna dem, sa Robby. 
Ann och Jimmy gjorde som han sa. Så steg de ut ur taxin.
- Vad är det för främlingar på min planet? hördes en dov och elak röst.
- Ä-är det där Madame X röst, frågade Jimmy och rös.
- Ja, sa Robby nervöst. Ni måste gå nu. Lycka till!
- Ja ly-cka-till, sa Loppa.
Ann och Jimmy tog varann i hand och gick sakta mot Madame X.

Marken på Merkurius var gropig och hård så det tog länge innan de var framme vid tronen. Den var svart och tre meter hög och det krälade fullt med ormar och spindlar över den. Madame X hade en svart krona på sitt två meter långa svarta hår. Hennes naglar hade bäcksvart nagellack och svart var också hennes klänning.
- Vad vill ni, sa hon och hennes ögon skjöt blixtar.
Ann tog mod till sig och sade:
- Vi ville bara säga hur vacker du är.
Madame X blev alldeles likblek och skjöt ännu mera blixtar. 
- Ja, sa Jimmy och svalde. Du är jätte snäll också.

Madame X gav ifrån sig ett argt skri - och försvann. Kvar fanns - ingenting.
- Äntligen är det över! suckade Robby.
- Ja änt-li-gen! nickade Loppa. 

Publicerad 05.08.2014 kl. 21:09

Stjärnhimmeln - kapitel fem

(bild från mrwallpaper)

Som ni väntat (hehe)! Här följer fortsättningen på min lilla saga.

Resan på stjärnor

- Ann! Kom hit! Jag hittar inte mitt paraply! ropade Jimmy. De skulle packa, jag menar Ann och Jimmy skulle flyga till rymden.
De tog med sig mat, paraply, inte för att det regnar i rymden utan för skydd till Madame X onda ögon som sjuter blixtar.
- Är ni klara redan? frågade Robby.
- Nej, jag hittar inte mitt paraply, jag tror det blev i dagis i förrgår när det regnade ute.
- Dumskalle! Nu måste vi förstås gå söka ditt paraply! skrek Ann.
-Hej! Hur-mår-ni-i-dag-då? Jag-mår-bra!
Det var Loppa som hade kommit tillbaka.
- Ganska dåligt, svarade Ann som höll på och klä på sig när de skulle gå och söka Jimmys paraply från dagis och dit kunde inte Robby eller Loppa komma.

Deras pappa hade sagt till Robby att han kunde passa barnen medan han var på jobb. Så då behövde inte Jimmy eller Ann fråga om de fick gå dit.

- Vänta, sade Robby och Loppa i mun på varan. Ni-mås-te-ta-med-er-o
-syn-lig-hets-stjär-nor-na! fortsatte Loppa.
- Vad gör man med dem då? frågade Ann.
- Jo, du förstår, man tar en stjärna i handen ock då blir man osynlig och då ser inte dagistanterna er!
- Vad bra! Ann vi kan väl ta en? frågade Jimmy.
- Okej då, om det är ett bra sätt, svarade Ann.

Det regnade ute och båda två var under Anns paraply.
- När blir vi osynliga? frågade Jimmy.
- Jag är inte en robot, så jag vet inte, svarade Ann som fortfarande var arg på sin bror.
- Kom, där är dagis, har du stjärnorna med dig? sa Jimmy.
- Ja, ja, slarver. Här får du en. 

De smög in in i farstun med stjärnorna i handen. Ann sprang för att söka paraplyet.
- Kom nu far vi, sa hon.

När de kom hem sa Robby:
- Kom fort, vi måste fara nu, stjärntaxin väntar. 
- Vi kommer, sade Jimmy.

Så började resan på stjärnorna.

Publicerad 02.08.2014 kl. 12:57

Det handlar om dig (2014)


(bild från niotillfem)

av Sandra Beijer

Läst 17 - 18 juli

Kaosutmaning #19 - Läs en bok vars originaltitel är på svenska.

Ungefär år 2008 hittade jag Niotillfems blogg och älskade den direkt. Tyckte hon skrev fint och hade fantastiska bilder, tips och bra smak. Drömlivet, ungefär. Sedan dess har hennes blogg ändrat en del, liksom hennes smak (såklart, sex år liksom), och jag läser mest hennes blogg av gammal vana numera. Då och då kan jag tycka hon saknar perspektiv på saker och ting eller att hennes klassanalys är värd att ifrågasätta, samt faktum att hon kallar sig extrem djurvän men äter kött (!!!), men de fina bilderna finns alltid kvar och framför allt är väl hennes blogg en slags färgklick i en grå vardag. (Dock vet jag inte om vi numera delar smak om så mycket alls förutom kanske angående spaghetti, ost och sommaren). 

När det kom fram att hennes första bok skulle publiceras blev jag inte speciellt förvånad. Inte heller när jag hörde vad den skulle handla om. Sedan läste jag utdragen, och var beredd på en flopp. Alltså, på varje sida de första kanske fem sidorna så dricker dessa femtonåringar en ny sorts alkohol, språket kändes alltför pretentiöst och jag fick inget grepp om någon av karaktärerna, alls. Sen släpptes boken i sin helhet och jag blev riktigt förvånad över att den fick så bra recensioner.

Men nu lånade jag den på biblioteket och läste den på två dagar. Och när jag väl kom in i den så kändes jag-du-perspektivet lite lättare (hade dock inte orkat med detta i många hundra sidor, så där är det bra att boken är lättläst). Språket är målande, visst, men inte så pretentiöst som vid första intrycket. Och berättelsen känns, det gör den. Fick både ont i hjärtat och magen och blev lite blöt bakom ögonen av den. Tonårskärlek må vara ett uttjatat tema, men ett tema som aldrig blir föråldrat. Och Sandra Beijer är inte bara en av alla de otaliga bloggare som släppt en bok, hon är en bloggare som dessutom kan skriva böcker. 

I hörnet Hamngatan-Sveavägen står du med händerna i hennes jackfickor. Hon väger med fotsulorna på din ena sko, biter på sin pekfingernagel och säger något inkrupen i din tröja. Jag kastar min milkshake i en överfull papperskorg och åker tre stationer hem. Ingen räddar mig.

3 av 5

Publicerad 28.07.2014 kl. 19:35

Swiss Orienteering Week



På fredag åker jag till Schweiz! På orienteringsvecka! Nej, jag skämtar inte. 

Min mamma har orienterat i typ hela sitt liv, så då blev det så att jag och min syster också sprang omkring i skogar med karta och kompass när vi var små. På grund av totalt ointresse då det gällde träning (egentligen motion över huvudtaget, hehe) så slutade jag för kanske tio år sedan. Men nu blev det plötsligt då så att mamma bjuder mig och syster med på sexdagars i Zermatt. Vi kommer att springa i trakterna kring Matterhorn, som är en av de mest kända bergen i Alperna. 

Har använt Runkeeper sen april (böt nu till Nike+ Running) och tycker det blivit kul att röra på mig, något jag i princip aldrig känt förut (inte ens då jag studerade teater). Enligt informationspappret om resan kan konditionen försämras med så mycket som 20% på grund av att Zermatt ligger beläget så högt - ungefär 1,5 km - över havet och luften är såpass tunn. Så tungt kommer det bli. Och spännande, i informationen står det också att det är obligatoriskt för alla tävlande att ha visselpipa med sig under loppet. För säkerhets skull. 

På fredag åker jag! Kommer kanske hinna med någon recension (eller något kapitel ur Stjärnhimmeln) innan dess. 

P.S. Någon annan som trodde/tror att det stavar "Schweitz"? Jag är bombsäker på att jag skrivit med ett "t" i typ högstadiet. 

Publicerad 16.07.2014 kl. 18:40

We Were Liars (2014)

Lyssnat 10 - 12 juli.
Uppläst av Ariadne Meyers.

Kaosutmaning #29 - Läs en bok du blivit tipsad om på en bokblogg. Närmare bestämt den här. Beundrar starkt hennes lästakt!

Det problematiska med att tipsa om spänningsromaner är att det kan bli svårt att inte mystifiera dem alltför mycket. Lätt hänt hyllar man boken (kanske främst slutet) så till den grad att läsaren hinner föreställa sig det ena mer osannolika slutet framför det andra, vilket kan leda till en antiklimax då boken faktiskt tar slut. We Were Liars har blivit väldigt omskriven i media som så oerhört nervkittlande och om slutet skrivs det till och med att man ska ljuga; inte berätta sanningen under någon omständighet. Och visst, det är ju ett smart drag för att få folk att läsa boken. Men som sagt kan det också stjälpa mer än hjälpa.

Det är dock inte meningen att låta negativ, för trots alla kommentarer om bokens häpnadsväckande slut så blev jag inte besviken eller kände mig snuvad på konfekten. För boken i sig är så vackert skriven, något drömlikt och melankoliskt, och speciellt med Meyers fungerande röstspel kom karaktärerna fram tydligt och det är främst därför som den är värd att läsa. Och såklart också på grund av slutet, hehe. Men jag föredrar böcker som är bra från början till slut framför mediokra böcker med explosionsartade slut, och We Were Liars är definitivt en fungerande helhet.

Mer än så behöver man nog inte veta om boken. Läs den, bara.

Then he pulled out a handgun and shot me in the chest. I was standing on the lawn and I fell. The bullet hole opened wide and my heart rolled out of my rib cage and down into a flower bed. Blood gushed rhythmically from my open wound,
then from my eyes,
my ears,
my mouth.
It tasted like salt and failure. The bright red shame of being unloved soaked the grass in front of our house, the bricks of the path, the steps of the porch. My heart spasmed among the peonies like a trout.


4 av 5

Publicerad 13.07.2014 kl. 14:14

Kapitel fyra! Äventyret kan börja.

Här följer då (äntligen!) fortsättningen på min eminenta berättelse.

Jimmy ser en robot

Ann kunde inte gå till skolan idag. Hon hade feber, spysjuka och samma med Jimmy. Pappa var hemma med dem. De läste och ritade men Ann ville att pappa skulle läsa högt för dem i boken om katter som Ann hade fått i present. Just när han läste om hur man skall göra om en katt har spytt så tog Ann tag i boken och sa att han inte skulle läsa mer, för hon måste spy. Jimmy lade händerna för öronen och skrek:
- Sluta, sluta tala om spy.

Sedan gick han till sitt rum för att sova. Då hörde han samma sak som Ann hade hört från garderoben.
- Ä-Är det någon där? sade Jimmy ängsligt.
- Hej! skrek en röst som fick Jimmy att skrika, springa ut till pappa och Ann och hoppa upp i soffan och ropade:
- Det är någon i min garderob, den sade hej till mig, tänk om det är ett spöke, nä, förresten jag tror det var en mördare, nej en...
- Lugna dig, sade pappa. Men det hjälpte inte.
- Pappa, pappa, pappa! Du måste komma och se vad det är! skrek han.

Just när pappa tänkte stiga upp ur soffan sade Ann:
- Nej! Det är Loppa.
- Vad då för en loppa? frågade Jimmy. En sådan som finns på alla hundarna då?
- Nej, nej nej! Inte alls! Loppa är en robot som jag har en gång träffat. Han bor i vår garderob.
- Aha, vi får väl gå se efter, föreslog Jimmy.

De gick försiktigt in i rummet, Ann först, Jimmy sedan.
- Hejsan, sade varelsen som hade kommit ut ur garderoben och som nu satt mitt på golvet och läste i en gammal Kalle-anka-tidning.
- Du är inte Loppa, du är, du är, du är vem? sade Ann.
- Just! Jag är inte Loppa. För det första, jag heter Robby och är Loppas kusins kusins kusin.
- På det viset, sade Jimmy, men varför är du här, och var bor du?
- Jag bor i rymden och jag är här för att vi har ett problem. Madame X har förstört vår planet, drottning Glimt är dötssjuk och den ända som kan rädda oss från döden är en snäll mänska, svarade Robby.
Publicerad 10.07.2014 kl. 12:03

Fortsättning följer senare

Har råkat glömma min lilla bok hos Mikael, och vet inte när jag har möjlighet att hämta den. Så ni får vänta ett tag till på kvarvarande kapitel! Passande att förra slutade med en liten cliffhanger. 

Publicerad 02.07.2014 kl. 11:09

Kapitel två och tre - avundsjuka och mystiska ljud i garderoben

Här följer kapitel två och tre i min eminenta bok "Stjärnhimmeln". Håll i er - spänning utlovas. För mina svenska vänner, simpare betyder baddräkt. 

Jag vill också!

- Ååå, så fina presenter du har fått, sade Jimmy till sin 8-åriga syster som förtjust lekte med sina saker hon fått. Hon hade fått en svart T-skjorta, en bok om kattor, tre pennor, tre gummin, två block, sju olika färgade kritor, en målarbok med husdjur, en simpare som var röd och en korg full med karameller. Plötsligt började Jimmy tjuta. Det som fick honom att tjuta var att han hade födelsedag först äfter ett år för han hade redan fyllt år.
- Nej, nej nej! varför måst jag ha födelsedag före Ann! skrek han.

Jimmy gick ännu i dagis. Han hade födelsedag i Juli och Ann hade i Augusti och eftersom dagiset var stängt i Juli så sjöng man inte "Ja må han leva" för honom men det sjöng man för Ann. Hon hade den sextonde Augusti så skolan hade redan börjat då.
- Jag vill också ha karameller och kritor! skrek han om och om igen.
- Det kan du inte få! skrek Ann tillbaka.

Ann ser en robot

När Ann skulle gå och lägga sig, hörde hon ett pip någonstans ifrån.
- Vad var det, undrade hon. Hon gick fram till skåpet och öppnade dörren. Plötsligt skrek hon till, för vad hon såg, skrämde henne.
- Var in-te rädd i o-nö-dan, sade varelsen i skåpet.
- Vem är du, frågade Ann.
- Jag he-ter ro-bo-ten Hopp-a som en Lopp-a, men jag kal-las för Loppa eller Hoppa.
- Jag heter Ann, svarade Ann.

På morgonen var Ann inte som vanligt. Hon åt inte, hon sade ingenting, hon ville inte ens streta emot när hon skulle till skolan redan klockan sju.

I skolan var hon inte koncentrerad alls. De hade Matematik och hon hade bara skrivit tre tal på en timme. Hemma var hon likadan. Hon åt inte, hon gjorde inte läxorna, hon ville inte ens gå och leka till Maja, hennes bästa kompis som går en klass högre än Ann.

Men på kvällen visste hon en sak: Hon ville se Loppa på nytt. 

Publicerad 01.07.2014 kl. 10:52



Julia, Helsinki.
I like books, cats, witchcraft and Kate Bush.

 

Currently reading






5. Amazing!
4. Really good
3. Good
2. Okay
1. Bad 

 

 Read the Printed Word!

Read in 2016

11. Red Queen
10. Fangirl
9. A
8. The Shock of the Fall
7. The Yellow Wall-Paper
6. Fearless 
5. Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek
4. Harry Potter and the Prisoner of Azkaban
3. Flickvännen
2. Harry Potter and the Chamber of Secrets
1. Harry Potter and the Philosopher's Stone

Kategorier

Senaste kommentarer